Höstpromenad
Solen sken. Hon bestämde sig för att ta en promenad i skogen. Varför gjorde hon inte det oftare? Äntligen hade hon en ledig dag. En dag helt för sig själv. Det var så ovanligt att hon hade svårt att ta itu med allt det där hon inte tyckte att hon hann med i vanliga fall.
En helt ledig dag. Varför skulle man slösa bort den på att dammsuga?
Löven på träden som omslöt henne sprakade med sitt höstfyrverkeri. Egentligen skrek de bara ut sin existens innan de dog och föll av träden. Eller var det tvärtom? Föll de först och dog sedan?
Hon funderade över om hon var ett höstlöv medan musiken pumpade i öronen. Promenera i tystnad hade inte ens fallit henne in. Men hon var inte säker på att hon gillade den här sortens musik. Hon borde göra det. Det passade in på den hon ville vara. Men hon uppskattade den inte. Sjöng inte med.
Hon snabbade på takten och bestämde sig för att tanka hem något bättre när hon kom hem. Och dammsuga. Fast först måste hon ju ta upp alla saker från golvet… det kändes inte lika jobbigt att tänka på nu när hon hade distansierat sig från sitt hem, från sig själv. Hon såg på sig själv på avstånd. Gillade hon vad hon såg? Hon var så van vid sig själv att hon hade glömt vad hon egentligen tyckte.
Hur långt bort behövde hon åka för att ta reda på det?
Interaktivitet – Wiki och grejer
Jag var lite osäker på hur berättelsen skulle kunna bli mer interaktiv. Nu har jag lagt upp både en wiki med en kategori för denna berättelse, och en padda för nästa kapitel.
Skriv bara om du känner för det. Inget tvång. Det är ju inte direkt som att det gått undan hittills. Men det gör ingenting. Ingen deadline, ingen press. Ibland behöver man sådana projekt.
Bottenlös
Han kastade ut sitt ankare gång på gång, men det skrapade bara löst mot botten. Lite som att kedjan var för kort för att nå ner. Ankaret snärjde in sig i sjögräs, men han visste att det inte skulle räcka. Hans båt skulle driva iväg när han sov och han skulle vakna alldeles dissorienterad.
Hur skulle han hitta tillbaka till verkligheten? Han höll på att tappa greppet om alltihop. Sommaren hade förflutit och mycket hade hänt, men när han tänkte tillbaka verkade allt bara rörigt. Hade han varit full så mycket som det kändes?
Mörkret slöt sig om honom. Snart skulle allt täckas av is och bli hårt och ogästvänligt. Det skulle bli svårt att ta sig fram.
Ödets existens
När en yngre tjej på festen hade skrattat hejdlöst hade hon ryckts med. Vinet hade rusat genom henne som en våreld och väckt känslor som inte visat sig på mycket länge. Känslor hon hade börjat tvivla på funnits.
Egentligen hade ingenting hänt på festen. Eller så hade allt hänt. Hon var inte säker. De hade suttit och pratat och skrattat. Gnällt över svårigheter på jobbet och roat sig över galna människor de träffat eller kände. De hade skojat och… ja, hon mindes inte. Men hon kände att det var något viktigt. Och hon hade aldrig kunnat göra det på egen hand.
Ödet hade fört henne till en bra plats, tänkte hon medan galaxen rörde sig runt henne.
Egentligen trodde hon inte på ödet. Men hon gillade att dra de andliga slutsatserna om hur händelser sammanföll. När hon klarat sig med nöd och näppe ur en svårighet var det skönt att tänka att någon högre makt vakade över henne och tyckte om henne. Och hon älskade att förbanna den gud som såg till att saker jävlades med henne.
Egentligen visste hon att världen bara hade hänt på något vänster, att den varken var ond eller god utan bara var. Precis som en människa har olika egenskaper, men det är inte förrän någon bedömer dem som de blir goda, dåliga eller onda egenskaper.
Världen betraktades genom hennes ögon, och hon var människa. Men vilken typ av människa hon var, det hade hon inte bedömt än. Världen låg för hennes fötter och hon kunde gå ut i den och göra vad hon ville. Hon njöt av friheten en stund innan hon föll ner i sömnen.
Personlig stjärnhimmel
Världen snurrade runt henne när hon fnittrande ramlade in i sin lägenhet. För man kunde nog inte riktigt kalla det för att gå. Hon hörde saker som ramlade runt henne när hon tumlade in i bord och annat hon tydligen ansett var välplacerade i en helt annan tidsrymd.
Hon slängde av sig kläderna och släckte ljuset. Dioderna på datorn och ljusen utanför fönstret påminde henne om stjärnor. Konstgjorda stjärnor som var där för henne. Hennes personliga stjärnhimmel med konstellationer ingen annan skulle förstå.
Hon log åt skönheten som var där för henne och la sig att sova. Galaxen snurrade och hon blev yr.
Mållös
Dagarna flöt liksom ihop med varandra. Han hade svårt att komma ihåg vilken ordning saker och ting hade skett. Han såg sig över axeln och undrade om han var på väg hem eller bort. Vad hade han för planer? Vad var det för dag idag? Solen sken, men han fann ingen glädje i det. Han stannade och lät solstrålarna falla över ansiktet. Blundandes. Han beslutade sig för att han var på väg bort från jobbet och att det var bra.
Det var helg och han var fri att göra vad han ville. Fri. Han kunde göra vad han ville nu. Han hade friheten att göra precis vad han alltid gjorde eller göra något helt annat. Tänk om han bara skulle dra långt bort. Köpa en enkel flygbiljett. Vart som helst. Vad skulle hända om han gjorde det?
Han skakade på huvudet. Hans chef skulle bli galen och vem skulle betala hans hyra? Vem skulle vattna blommorna som han hatade? Det skulle aldrig fungera.
En ilsken gubbe knuffade honom där han stod mitt i den smältande snön på trottoaren och spärrade vägen. Gubben gormade ilsket om dagens ungdom och någonting om att ungdomen var bortkastad på de unga.
Dystert instämde han med gubben och började gå. Vart visste han inte.
Planer för kvällen
På eftermiddagen ringde hennes telefon. Det var Bella som undrade om hon ville ta en öl efter jobbet.
-Nej, jag vill hellre ha en drink, sa hon och log.
-Ta med dig vad du vill och bara kom, tyckte Bella.
Så var det bestämt. Fredag utan fest hade varit väldigt konstigt. Men kanske fanns det mer i livet än att dricka sig full och flamsa med tjejkompisarna. Egentligen hade hon ju tänkt att hon skulle hunnit med en massa saker i helgen. Städa, till exempel. Men man tackar ju inte nej till fest hos Bella. Det brukade alltid kännas värt baksmällan.
Hon såg bort mot chefens kontor och hoppades att han inte sett henne svara i mobilen. Sedan ställde hon in sig på att komma hem på morgonkvisten och spendera lördagen i sängen med huvudvärk och illamående.
Oupplevda ögonblick
Han vaknade av sig själv en minut innan väckarklockan ringde. Han hatade det faktum att hans liv var så inrutat att han undermedvetet visste när det var dags att gå upp. Dagarna var fyllda av måsten så att hans eget liv inte verkade få plats.
Hans försök att vara spontan igår hade inte direkt varit någon succé. Idén hade varit att göra något själv. Ta en öl själv och vara nöjd med livet. Men han hade spenderat tiden med att önska att någon han kände varit där. Till och med när en snygg tjej uppenbarat sig hade han bara varit besviken över att hon inte varit någon han redan träffat.
Luften var gnistrande kall när han gick till pendeltåget. Solen verkade kunna uppenbara sig idag. Efter regn kommer sol, tänkte han och önskade att något mer originellt hade kunnat dyka upp i hans huvud.
Instinktivt grävde han efter mobilen i fickan. Solens första strålar bröts genom isen på en gren, och han måste föreviga ögonblicket. Det var för vackert för att missas. Han ställde in närbildsläget och knäppte av. Sedan gick han vidare. Ökade på stegen för att hinna med tåget. Ögonblicket låg i hans ficka utan att någon hade njutit av det. Han skulle ladda upp det på facebook när han kom hem. Om han nu skulle minnas ett ögonblick han inte upplevt.
Frukost
Hon vaknade långsamt. Väckarklockans ilskna pipande trängde liksom inte riktigt hela vägen in till hennes medvetande. Fortfarande trött, och tiden var slut. Bara några minuters sömn till. Om hon sov några minuter till skulle hon bli mycket piggare. Någonstans i bakhuvudet fladdrade en tanke om att det inte stämde, men hennes kudde var mjuk och lovade att hon hade rätt.
Om man hoppar över att äta frukost får man sova ytterligare några minuter.
Med snoozefunktionen på mobilen igång fick hon vakna med ett ryck var femte minut tills hon var tvungen att gå upp för att hinna klä på sig och rusa till jobbet. ”Nästa vecka börjar mitt nya liv” tänkte hon, svagt medveten om att hon tänkt exakt samma sak ungefär en vecka tidigare efter exakt lika många brutala väckningar från mobilen.
Hon behövde slappna av. Hon undrade om någon skulle ha fest. Det var ju ändå fredag.
TV och nudlar
Hon slängde jackan på golvet och sparkade av sig skorna. Så fort man kom in från kylan blev man alldeles för varm. Hon måste få av sig allt fort innan hon började svettas. Trött slängde hon sig på soffan. Hon slog på tv:n och stängde av sig själv. Imorgon var det fredag, och hon hade ingen plan. Men hon orkade inte ringa runt till folk nu. Leta desperat efter något kul att hitta på. Bara det faktum att hon kände sig desperat efter en plan fick henne att inte vilja skaffa någon. Bevisa för sig själv att hon inte behövde gå ut en fredag. Att hon kunde hitta på något viktigare att göra. Hon borde ju ändå städa. Det låg kläder överallt där hon slängt av sig dem och sedan inte orkat lägga dem på rätt plats. Tröjor över hela lägenheten. Underkläder i soffan. Hon kunde i alla fall inte bjuda hem någon när det såg ut såhär. Hon måste städa först.
Men idag orkade hon inte. Hon var trött i huvudet. Trött i kroppen. Och hon var hungrig. Inte så att magen skrek, utan känslan av att hon borde laga mat för att inte bli hungrig senare. Man måste äta om man ska må bra. Hon hoppade över alldeles för många måltider. Inte på grund av att hon inte var nöjd med sin vikt, utan för att hon hellre sov än åt frukost, och inte kände sig inspirerad att göra mat till sig själv på kvällen. Hon frös. Ett tecken på att hon borde äta. Men aptit hade hon inte.
Hon vaknade med huvudvärk någon timme senare. Tröttare än när hon somnat framför något meningslöst program. Hon visste inte ens vad det handlat om. Vad hade det för betydelse? Hon suckade och masade sig iväg till köket. Erkände sig besegrad. Fortfarande inte hungrig, men sugen på att äta någonting.
Medan nudlarna kokade diskade hon lite av all disk hon lämnat från andra dagar. Någon gång måste hon ju diska alltihop. Men inte just nu. Hon var för trött. Hon övervägde att koka kaffe. Men hon visste att det inte skulle ge henne energi utan bara ge henne sömnproblem. ”The drugs don’t work, they just make me worse…” nynnade hon av gammal vana.
Hon lämnade tallriken på soffbordet när hon gick och la sig. Vad spelade det för roll om den stod där? Hon skulle diska den sen. Men inte nu. Hon hade redan varit uppe för länge. Hon skulle vara trött på jobbet imorgon. Regnet smattrade mot fönstret. Så bra då. Ännu slaskigare imorgon.
